Annika Strand

Yao! Im back!

Jävlar såhär länge har det inte varit tyst på bloggen på ett bra tag! 

Men jag känner att jag har mina anledningar, de stavas med fyra bokstäver= JOBB!

Att jobba 100% en hel sommar som Sjuksköterska på geriatriken A på ryhov kräver en del energi må jag säga! 

Är man dessutom NY sjuksköterska som ska lära sig sin plats på avdelningen, lära sig hantera alla läkemedel, dataprogram, provtagnigar, behandlingsrutiner, arbetsfördelning, ta ansvar för patienten, tala för patienten, förmedla för denne, förklara det den inte förstår, försöka att behålla tålamodet med allt som inte klaffar och blir som man tänkt sig osv.. Det kräver rätt mycket! 

Det är ju trots allt människor jag jobbar med, och inte bra det, de är gamla och sjuka! 

Så förra veckan har jag jobbat 6 av 7 dagar. I måndags fick jag kämpa för att lindra en patients sista lidande hela kvällen, för att sedan komma nästa morgon och inse att denne somnat in under natten. Det var en märklig känsla, både tomhet och lättnad. Sedan när jag jobbade helgen så strömmade det till med en hel hop av patienter, och alla kom samtidigt kändes det som, och alla skulle opereras, alla var dåliga och inget klaffade! 

Så det var med gott samvete jag idag stannade kvar en halvtimme efter att mitt pass var slut och fikade den tårta en av samordnarna hade köpt till oss idag för att helgen varit så tuff.

 

Nu har jag en vecka kvar på schema, sedan kommer jag leva livet som timvikarien. Ovisst och konstigt. 

Just nu känner jag bara för att vara ledig egentligen och ta igen mig..

Så bitter på sommaren som inte blivit något av alls. Inga resor, inga träffar med kompisar.. inget. jo några ljusglimtar har jag allt haft, men det svider ändå lite i mig..

Nu har jag och två andra kollegor från avdelnigen börjat prata om en resa mot varmare breddgrader och jag hoppas innerligt att den blir av! 

För att även tillägga lite till överstående om sommaren så har jag så underbara kollegor!!! De är fabulösa hela bunten!!! Visserligen finns det undantag överallt, men jag har alltid varit orolig att jag inte ska trivas och kunna umgås utanför jobbet, ha några att dela lite extra av sitt liv med, men det har jag faktiskt lyckats med här! 

Efter att ha jobbat med alla underbara människor på Neuro/rehab i Skövde så kände jag att det var svårt att matcha dem, men de drar jämna steg! 

 

Imörrn är jag ledig, PÖSS!!