Annika Strand

Fan, känner jag nu för tillfället!
Det är inte så jävla lätt att leva som ungdom i dagens samhälle.
Det är så mycket man ska hinna med, så mycket man ska uppleva, leva upp till alla krav och förväntningar. Tillslut går det bara runt i min skalle. Det finns inget plats kvar längre snart. Jag önskar jag hade ett "minnessåll" eller vad de kallade det i Harry Potter- böckerna. Bara få lägga ifrån sig tankarna och minnen och slippa dem för ett tag, för att senare komma tillbaka till dem när man känner för det.

Vi ska hinna med alla läxor,
vi ska göra bra ifrån oss på proven,
vi ska få bra betyg i skolan,
vi ska vara en bra vän,
vi ska vara en bra flick/pojkvän,
vi ska vara en bra familjemedlem,
vi ska vara en god människa mot samhället
vi ska hänga med i svängarna i utelivet,
vi ska vi ska akta oss för att inte umgås med människor i fel kretsar i samhället,
vi ska förbereda oss för framtiden,
vi ska skaffa körkort,
vi ska skaffa sommarjobb/vanligt jobb,
vi ska se bra ut (enligt samhället),
vi ska uppnå fysisk, psykisk och social hälsa,
vi ska inte få barn i ung ålder,
vi ska inte få könsjukdommar,
vi ska vi ska vara den perfekta människan.
 
En jävla massa måsten och ska!

När får man tid till att göra det man vill?

Ända sedan jag var mindre har jag tagit mitt ansvar på mina axlar. När jag inte gick hem hos kompisarna i skolan och blev istället utmobbad och retad, flydde jag till hemmet. Gjorde hushållsysslor, räknade matte och skötte mig. Ju mindre mina bröder slutade göra detta, ju mer började jag ta över deras ansvarsområden. Jag känner mig som en hemmafru, fast istället för egna barn har jag mina bröder. Trotts att de är både 3 och 5 år äldre än mig tar jag mer ansvar än de båda tillsammans. Ingen utav dem plockar ifrån bordet frivilligt om man inte säger till dem, ingen av dem plockar varken i eller ur diskmaskinen, ingen av dem "orkar" hjälpa till här hemma och när någon väl ber dem om det så blir det gjort 20 år efter att man frågade dem.

Och sen till min pappa som verkligen börjat komma upp i åren, orkar inte med att ha en hope tonåringar i huset. Han förstår sig inte på dagens samhälle och älskar att kommentera det. när man sen har hört samma kommentar 40 gånger börjar man bli less på det och kommenterar det, får man bara en fnysning tillbaka och att man själv inte kan någonting om livet (anser han).

I skolan är det inte så jävla mycket bättre heller. Visst, numera umgås jag med dem som kan acceptera den jag är och tillochmed ha trevligt tillsammans med några av dem, men det känns inte äkta för fem öre. Sen om man vill lära sig något på lektionerna så är det nätintill omöjligt, för alla andra är så mycket mer intresserade av allt annat än att lära sig av vad läraren har att säga. Vid denna åldern borde man har lärt sig så pass att man insett att man bara går i skolan för sin egen skull och inte för att lärarna älskar att plåga eleverna.

Jag vet inte om jag har EN enda sann vän. Det smärtar något att erkänna det. Men ändå så har jag några få vänner som är hur goa som hellst och som jag inte skulle vilja byta ut mot några miljoner.

Sen när man väl har hittat kärleken så bor den inte i samma stad, utan i Hålanda. Vilket gör att vi bara träffas på helgerna, vilket också gör att jag knappt träffar mina vänner alls, eftersom skolan och träning tar upp det mesta av min vardag. Det blir lätt att glömma bort några av vännerna och därmed kanske förlora dem.

"Livet är en dans på rosor, men det blev en dans som stack dig hårt!"