Annika Strand

Igår var det ett år sedan min farmor somnade in på sitt boende med mig, mamma och pappa vakande vid hennes sida..

Det känns så längesedan, men ändå som om det var igår. 

När jag sitter i vardagsrummet hos föräldrarna i Skövde och jag hör pendeln i hennes gamla golvur ticka långsamt kan jag fortfarande minnas hennes andetag tillsammans med tickandet.. 

Det var mycket som förändrades med att hon somnade in. 

Att åka till Skövde och hälsa på familjen fick inte samma mening. Mina besök blev alltid fullständiga efter att ha fått träffa henne.. Nu är de bara delvis på något sätt. Jag tror att det är en faktor till att jag hälsar på i Skövde allt mer sällan också. 

Livet fortsätter utan henne, och nu har jag mina patienter på jobbet som små substitut för henne. Jag känner igen henne i många av dem, våra tanter och gubbar. Jag tänker att detta är någons Mimmi, jag ska göra det bästa jag kan för han/henne. 

 

 

Detta citatet av John Lennon beskriver mitt liv rätt bra just nu! 

Inget i livet blir som man planerar, eller som Linnéa kallar det, en fas. 

Jag är lite ledsen över att inspirationen för att blogga har försvunnit, nästan totalt.. Jag älskar ju att blogga!

 

Anyhow.. här sitter jag i mitt vardagsrum på vinden, kollar på gamla Grey's Anatomy avsnitt och dricker lite överbliven cider samtidigt som jag lyssnar på vinden och regnet som ska kallas för stormen Simone.. Det går absolut ingen nöd på mig här inte!

 

Igår var jag på Lasses konsert i Kinnarps och jag måste bara tacka dig Lars Winnerbäck för att du skriver sådana underbara låtar och texter. Men även för att du alltid levererar nya och så underbara live-verisioner av dina låtar varje konsert! De går rakt in i hjärtat, vidare in till själen, ger den en liten snurr så hela jag svävar ett par centimetrar över marken för att sedan gå upp till hjärnan för att skaka om den och ge mig ett sådant glädjerus jag bara upplevt ett fåtal gånger i livet! Tack!