Annika Strand

Nu är veckan här! Den intensiva en-vecka-före-showen-veckan där varje kväll spenderas på Högskolan för Lärande och Kommunikation där repetitionerna går i ett.

I onsdags hade vi vårt fjärde handledningstillfälle med de andra grupperna, och de nämnde vår uppsats för exemplar-uppsatsen, något att få ideér från och är ett av de bästa.. DET var surrealistiskt att få höra. 

Nu har vi bara lite småfix att greja med..sen kan vi förklara oss färdiga!?

 

Mitt i kaoset förra veckan bestämde sig min kära dator Doris att lägga av för gott.. jag försökte rädda de största delarna jag ville ha kvar som minnen.. i fredags eftermiddag beställde jag en från Komplett.se och redan i måndags eftermiddag hämtade jag ut min nya bäbis som jag har döpt till Kurt. Och nej inte svenska gubbnamnet Kurt, utan mer amerikanskt som "Kört".

Så nu har jag börjat lära känna Kurt med det nya Windows 8. 

 

Har missat att det snart är december och advent, så förutom jullåtarna i showtime har jag nu i dagarna börjat lyssna på min underbara julspellista på spotify, specialsydd för mig! 

Jag gillar inte de nyare och moderna verisionerna av alla julklassikerna, utan det ska vara Nat King Cole, Frank Sinatra, Dean Martin och de andra goa gänget. Men när jag och Matilda bakade lussekatter i tisdags hittade jag faktiskt en fin verision av en gammal klassiker:

 

C-uppsatsen börjar kännas färdig.

Dagarna går. Showtime-repen blir allt oftare.
Snart är November slut

Men jag är fastfrusen i sinnet.

Det är som om min hjärna vägrar se längre än efter december, eller halvvägs in i december.

Jag vill inte se framtiden, vill inte veta vad som kommer att möta mig. Jag är rädd.

Kommer jag få en lägenhet, kommer jag få godkänt i kurserna, kommer jag få jobb på en avdelning jag faktiskt vill vara på, kommer jag stanna i Jönköping, kommer jag palla att jobba som Sjuksköterska?

Detta är bara några av frågorna jag har snurrande i hjärnan som jag inte kan besvara med ett vettigt svar.

Så jag fryser tankeverksamheten för tillfället.

Jag har tillochmed frusit i min musikeufori!

Inga låtar ger mig ett lyckorus, inte heller några nya låtar som kan mäta sig med de gamla.

Jag har fastnat!

 

Om två veckor är det showtime! Snart är det praktik! Snart är det Jul! Snart är C-uppsatsen färdig!

Hjälp!

 

 Ja egentligen behöver jag inte skriva någonting mer.. Låten talar för sig själv!

Livet fortsätter i sin vanliga takt.

Massa tankar och frågor inför framtiden har stått i centrum i mitt huvud idag när sommaren väntar en ny verklighet för mig och mina vänners del.

Samtidigt sitter vi och skriver uppsats, övar med Showtime och försöker hänga med.

 

Varje gång jag åker tillbaka till Jönköping efter en helg i Skövde brukar det kännas som om jag pausar mitt liv där och fortsätter nästa gång jag kommer tillbaka.

Denna gången var det inte så.

Jag kände den där tydliga gränsen mellan att acceptera och inte acceptera klivas över i mitt sinne och mina känslor svallade fruktansvärt mycket i söndags kväll.

Kände mig så fruktansvärt ensam och att ha någon att krama om var min högsta önskan just då. Men det enda jag hade att krama var min kudde tyvärr..

Måndagen var jag ledig från uppsats då min kamrat var ute på äventyr så jag tog mig en ordentlig sovmorgon där jag inte klev upp ur sängen förän efter tolv.

Showtimeträningen blev riktigt grym när vi som skulle sjunga i sista låten övade och jag ryser än så jävla bra är det! Vi spelade in oss och jag lyssnade två timmar i sträck när jag kom hem.. FRUKTANSVÄRT VAD BRA DET KOMMER BLI!

 

Idag var det trögstartat i hjärnan men uppsatsen skrider sakta frammåt och vi för tillfället tycker vi själva att vi är de bästa någonsin på att skriva uppsats. Men snart kommer vi väl antagligen tycka annat.

Fick en runda på stan med Linnea och lurade till mig sälskap för sushiätning. Mums!

 

 

 P!nk's nya album "the Truth About Love" är ett MÅSTE för er som inte lyssnat på det! 

Detta jag tänker skriva nu är inte för någon uppsats, något skolarbete, kroppsdel, inte för att jag vill hylla någon kändis, eller årstid, vädret, tv-serier eller filmer..

Utan detta är för min farmor! Min älskade farmor

 

Min farmor har alltid hetat Mimmi för mig. Jag tror detta ligger i att min kusin hade svårt att säga ”Mormor” och då blev det istället Mimmi. Sen har det nog bara blivit att alla kallat henne för Mimmi. Lite konstigt att förklara för folk att Mimmi är min Farmor när det naturligaste är att säga just Mimmi. Hon har alltid varit där. Ända sedan jag var liten och kan minnas har hon varit där. Våra nästan schemalagda vardagsträffar: tisdagar följde jag med henne och Mamma och handlade på förmiddagarna vilket jag älskade då jag fick köra en egen liten vagn med en egen lista, detta var på den tiden jag var för liten för att gå i skolan. Onsdagar var det kvällsfika hos Mimmi med hennes hemmagjorda köttbullar, egen inlagd saltgurka, kokekaffe för de vuxna och champis för oss mindre. Med tillhörande spelstund med antingen fia eller kortspel och sist efterrätten med den gammaldags vaniljglassen i de fina skålarna. Söndagar var det finmiddag hemma hos oss med finporslinet och silverbesticken, ofta något fint bakverk gjort på någon av trädgårdens frukter följt av fia eller canasta spel. På den tiden hennes ben fortfarande orkade promenerade hon hem till oss på söndagarna och blev skjutsad hem.

Hon har bott i sin lägenhet sedan 40-talet mittemot högskolan i Skövde, på tredje våningen utan hiss har hon tragglat sig upp i både ur och skur.

Hon hade sina turer in och ut på sjukhuset för både det ena och det andra. Hemtjänsten fick hjälpa till hemma och ett trygghetslarm fick hon efter ett tag.

 

Men i augusti 2010 fungerade det inte längre. Hon klarade helt enkelt inte av att bo själv trots hemtjänstens hjälp. Hon ville inte acceptera det men hon kunde inte bo i hemmet hon bott i så länge. Hon fick en plats på korttiden bara ett stenkast ifrån mitt familjehem. Det var en stor omställning för henne samtidigt som hon tidvis var väldigt förvirrad, tidvis knappt kontaktbar. Hon orkade inte gå längre så hon fick en komfortsrullstol som hon kunde sitta i på dagarna. Mitt i denna härvan började jag studera i Jönköping, flyttade från Skövde och fick bara träffa henne de helgerna jag åkte tillbaka.

 

Efter fyra månader på korttidsboendet så fick hon ett rum på Bokens äldreboende på en demensavdelning. Detta kändes konstigt för mig, för hon var ju inte dement. Bara tidvis förvirrad, tidvis helt klar.  Detta var något jag fick vänja mig vid. Att hon inte riktigt var som alla andra på boendet som helt klart var dementa. Jag tror Mimmi även var medveten om det emellanåt då hon inte var arg på hela situationen. Att vi var tvungna att ”lämna henne där med de däringa” som hon uttryckte sig. Hon gillade inte när vi gick därifrån. Hon kunde sitta och skrika och gapa en längre stund när vi sa att vi ska snart gå hem.. Ooh vad det sved i hjärtat! Hon ville ju inte vara där bland de främmande människorna!

Det var mycket hon inte gillade i början. Till exempel att behövas ta till och från sängen med en portabel lift. Hon skrek och rev mot personalen varje gång.

Personalen kämpade så gott de kunde och vi vet det.

 Ja månader gick och Mimmi vande sig någorlunda vid hela situationen. Mamma och pappa bokade in sina ”dagar” när de skulle komma i hennes kalender på väggen, men jag visste ju inte när jag skulle komma nästa gång, och det kändes så fel att säga att jag kommer när jag är i stan, ”när är det då?” nej det vet jag inte.. ”nähä..”

Hennes tillstånd var upp och ner från varje gång jag träffade henne. Ena gången satt vi och matade henne, färgade håret och fixade naglarna.. en annan gång satt vi bara och höll henne i handen då hon inte kunde hänga med i ett samtal.

 

För två helger sedan då Mamma var i Jönköping för en utbildningsdag med föreningen hon är kassör i sa hon att jag nog bör åka och hälsa på Mimmi för någonting kändes annorlunda med henne. Jag hade planerat att åka till Skövde helgen därpå så jag tänkte att självklart skulle jag hälsa på henne. Jag hade inte hunnit med det förra gången jag var i stan.

På onsdagen så hade jag haft en långdag i skolan, sedan varit på trevlig musikquiz på en pub i centrum med ett par kompisar. På bussen hem får jag ett samtal från pappa. Mamma hade då åkt från jobbet till Mimmi för att hon ville kolla till henne. Mamma hade då fått en känsla av att något var på gång och ville inte att Mimmi skulle vara ensam. Mimmi hade då inte fått i sig någon mat sedan måndagen.

Jag som förstår att det inte alls kan vara lång tid kvar då Mimmi är i livet blir helt stirrig för jag vet att jag inte kan åka till Skövde förrän fredag. En utav de få obligatoriska tillfällena i kursen kunde inte komma mer olägligt! Viktoria erbjöd sig att förfalska min signatur..

Mot Skövde åkte jag, mamma som precis åkt till Danmark med folkdanslaget lämnade pappa och min faster Ingela kvar att vaka hos Mimmi.

När jag kom in hennes rum på fredagseftermiddagen var hon fortfarande kontaktbar. Ögonen såg inget, pupillerna var små som knappnålar, men hon hörde att jag pratade med henne. Jag bara satt och höll henne i handen.

 

Lördagen var sista dagen då någon kunde få i henne någon vätska, när de vände på henne i sängen rörde hon inte en min, inte ett ljud kom ut ur munnen. Hon var inte kontaktbar fram mot kvällen.

Söndagen kom jag med lunch till pappa och Ingela, likt lördagen, sedan satt jag där resten av dagen tillsammans med en utmattad pappa. Vi satt där och småpratade lite, läste lite tidningar, löste lite korsord, men allt med ett öra och öga på bröstkorgen och den oregelbundna andningen. Såg till att hon faktiskt tog det där andra andetaget när vi tyckte det tagit allt för lång tid sedan förra.

Vid niotiden kom mamma tillbaka från Danmark, jag hämtade henne tillsammans med lite mat åt oss allihopa. Pappa som knappt sovit de senaste dagarna var helt utmattad och när mamma kom sa mamma till att vi kan ta över och han la sig på tältsängen bredvid och somnade nästan direkt. Jag och mamma satt vid var sin sida av Mimmi. Lyssnade på andetagen som såg så ansträngda ut. Höll henne om pannan. Klockan blev tio. Klockan blev elva. Klockan blev tolv. 

Nu var benen kalla, händer och armarna var kalla och andningen var väldigt ytlig. Strax före halv ett var det ett ögonblick av panik som for genom min kropp när Mimmi inte tog det där ”nästa andetaget”. Sedan förstod jag att det är nu. Nu det händer. Nu stänger kroppen ner sig själv. Några reflexmässiga sista flämtningar och sen var hon så stilla att hon kunnat ligga så i flera timmar. Det var så fruktansvärt fridfullt.

Mamma tittade på mig och sa att det är okej att gråta.

Och där brast det totalt.

Men det var inte den där hemska knäcken på hjärtat jag varit med om tidigare gånger. Utan detta var av lättnad. Nu slipper hon lida. Nu slipper vi oroa oss. Nu är det över. Den långa och jobbiga resan är slut.

Dagen efter samlades hela närmsta familjen på visning där de hade gjort i ordning Mimmi i fina kläder, lakan och lagt hennes favoritblomma- en kvist mörklila orkidéer i händerna. Så fridfull hon såg ut. Så vacker.

Just här fick jag fram bilder i huvudet av när vi hade varit på kvällsfika en onsdag hos Mimmi när vi var påväg till bilen över parkeringen och vänder mig och ser Mimmi sticka ut sitt huvud och en hand ur det lilla badrumsfönstret vinkandes åt oss med ett leende.

Många säger att det är en sådan otrolig upplevelse att se ett barn födas. Men precis som min mamma säger är det en minst lika otrolig upplevelse att se någon släppa taget om livet. Att kapitulera.  

Min farmor var en av de starkaste, envisaste och stoltaste kvinnor jag mött! Jag är en del av henne, hon är en del av mig, både kroppsligt och själsligt. Men framför allt så kommer hon alltid ha en plats i mitt hjärta.

Inga Linnea ”Mimmi” Johansson

* 1918.01.27  + 2012.10.29