Himmel Blå Himmel Blå
Så nu är jag här igen.
Pluggat hela dagen lång, men en väl behövd sovmorgon till tjugo i elva!
Nästan skrivit klart engelskan på rasten/lektionen och pluggat matte från halv fem till halv elva. Känns skitbra.
Fick för övrigt MVG på provet vi hade på chock i räddningsmedicinen! Jag blev jätteförvånad! Sådana överaskningar är roliga och peppande!
Nu är det knappt två och en halv vecka kvar innan mitt sista sommarlov! Bara längtar!!! Jobba första 4 veckorna och sen bär det iväg till frankrike och tyskland med älsklingen och hans familj! Kommer bli skitkul, längtar verkligen!
Denna veckan och i två veckor till kommer min mormor vara här och plåga oss med sin närvaro :P Ne, inte rikitgt. Men inte lika lugnt här hemma. Människan måste prata nonstop hela tiden! Blir galen på det bara på två dagar! Att bara tänka sig söndagen, när min farmor kommer hit. Farmor, min mormor och pappa tillsammans som alla pratar ljudligt i munnen på varandra är som upplagt för huvudverk. Men det är bara att bita ihop och på med smajlet!
Imorgon väntar nationellt matte B prov i fyra timmar! och även ett test på Etiska begrepp i Etik och Livsfrågor! Det suger och vill bara säga att jag kommer INTE att sakna Katarina. Underbart att Marianne har fått fast anställning. Bra att skolan håller kvar vid de duktiga lärarna och gör sig av med de sämre.
Nu ska jag bara kolla igenom några etiska begrepp sen ska jag krypa till kojs.
Puss och godnatt med er!
Pluggat hela dagen lång, men en väl behövd sovmorgon till tjugo i elva!
Nästan skrivit klart engelskan på rasten/lektionen och pluggat matte från halv fem till halv elva. Känns skitbra.
Fick för övrigt MVG på provet vi hade på chock i räddningsmedicinen! Jag blev jätteförvånad! Sådana överaskningar är roliga och peppande!
Nu är det knappt två och en halv vecka kvar innan mitt sista sommarlov! Bara längtar!!! Jobba första 4 veckorna och sen bär det iväg till frankrike och tyskland med älsklingen och hans familj! Kommer bli skitkul, längtar verkligen!
Denna veckan och i två veckor till kommer min mormor vara här och plåga oss med sin närvaro :P Ne, inte rikitgt. Men inte lika lugnt här hemma. Människan måste prata nonstop hela tiden! Blir galen på det bara på två dagar! Att bara tänka sig söndagen, när min farmor kommer hit. Farmor, min mormor och pappa tillsammans som alla pratar ljudligt i munnen på varandra är som upplagt för huvudverk. Men det är bara att bita ihop och på med smajlet!
Imorgon väntar nationellt matte B prov i fyra timmar! och även ett test på Etiska begrepp i Etik och Livsfrågor! Det suger och vill bara säga att jag kommer INTE att sakna Katarina. Underbart att Marianne har fått fast anställning. Bra att skolan håller kvar vid de duktiga lärarna och gör sig av med de sämre.
Nu ska jag bara kolla igenom några etiska begrepp sen ska jag krypa till kojs.
Puss och godnatt med er!
102 i ordningen och utan musik :(
Ja nu har jag hållt på ett bra tag med bloggen. Över ett år och över 100 inlägg. Jo jag vet att jag har varit lite seg i vissa situationer. Men finns det inget att skriva om eller inte har lust att skriva så tycker jag inte att jag behöver.. Även om det kan vara skönt att skriva av sig. Det blir som en nära vän som man pratar av sig med.
De senaste dagarna har kännts rent ut sagt hispiga!
Jag har stressat inför dagens prov i Räddningsmedicin "Chock" som egentligen gick ganska bra trots att jag läst igenom allt tre gånger. Då känns all den här stressen jävligt onödig! Jag måste bara se till att ta tag i mitt liv ordentligt nu de sista veckorna i skolan innan lovet. Det ända som är kvar i skolan nu, innan lärarna plockar på oss massa läxor och prov, är:
- Nationellt prov i Matte B 28/5
- Test i Etik och Livsfrågor 28/5 på etiska begrepp
- Inlämning Etik och Livsfrågor 1/6
- Hålla i idrottspass 4/6?
Och sen tillkommer det säkert några inlämningar som lärarna vill ha innan sommarlovet.
Men det jag får ta varje dag som den kommer. Fokusera på det som komma skall.
Har fan ingen musik på min data och jag har fortfarande inte lyckats fixa spotify till min data efter att ha fått tillbaka den från lagningen. För tillfället använder jag mig av Youtube och Lugnafavoriters webbradio. Något provisoriskt.. men det funkar.
Idag har jag även varit på ungdomsmottagningen och skaffat P-piller som jag ska hämta ut från apoteket snarast möjligt. Måste även ringa till Blodcentralen för att börja min blodgivning.
Snart ska jag äntligen dra ut med bilen och övningsköra lite. Det har gått aldeles för lång tid sen sist. Massa krångel med bilen och sen måste man ju vara hemma och ha tid för det med.
Livet går vidare oavsett om man vill det eller inte.
De senaste dagarna har kännts rent ut sagt hispiga!
Jag har stressat inför dagens prov i Räddningsmedicin "Chock" som egentligen gick ganska bra trots att jag läst igenom allt tre gånger. Då känns all den här stressen jävligt onödig! Jag måste bara se till att ta tag i mitt liv ordentligt nu de sista veckorna i skolan innan lovet. Det ända som är kvar i skolan nu, innan lärarna plockar på oss massa läxor och prov, är:
- Nationellt prov i Matte B 28/5
- Test i Etik och Livsfrågor 28/5 på etiska begrepp
- Inlämning Etik och Livsfrågor 1/6
- Hålla i idrottspass 4/6?
Och sen tillkommer det säkert några inlämningar som lärarna vill ha innan sommarlovet.
Men det jag får ta varje dag som den kommer. Fokusera på det som komma skall.
Har fan ingen musik på min data och jag har fortfarande inte lyckats fixa spotify till min data efter att ha fått tillbaka den från lagningen. För tillfället använder jag mig av Youtube och Lugnafavoriters webbradio. Något provisoriskt.. men det funkar.
Idag har jag även varit på ungdomsmottagningen och skaffat P-piller som jag ska hämta ut från apoteket snarast möjligt. Måste även ringa till Blodcentralen för att börja min blodgivning.
Snart ska jag äntligen dra ut med bilen och övningsköra lite. Det har gått aldeles för lång tid sen sist. Massa krångel med bilen och sen måste man ju vara hemma och ha tid för det med.
Livet går vidare oavsett om man vill det eller inte.
Ljuset finns i slutet av tunneln.....
Sandras kommentar till ett av mina inlägg förra veckan :
Det är fan jobbigt, känns som om jag aldrig hinner träffa kompisar längre. Förut levde jag för mina kompisar och de va de enda jag brydde mig om, de är inte det att jag inte bryr mig längre utan att jag inte har så mkt tid och ork kvar bara. Veckorna är det kört för man har skolan å läxor å träningen å sen orkar man liksom inget mer. Sen varannan vecka träffar jag ju antonio och då måste jag ju träffa han annars får jag inte se han på en hel månad liksom:O De helgerna som finns kvar känns knappt som de räcker till.. prov,inlämningar å övningskörning å annat som skall göras hemma liksom.. sen ska man ju hinna slappna av och andas ju. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska lägga upp min tid numera.. det finns liksom ingen plats för förändring känns det som, men jag får ju träffa dig rätt mycket iaf så det är ju i alla fall skönt det<3
Jag håller helt med dig Sandra!
Det känns inte som om det finns så mycket tid över till förändringar. Och jag vill ju inte stanna i stan bara för att Mats bor så som han gör. Det är det vännerna får acceptera. De som har sina killar i stan har en jävla fördel! De kan åka och träffa dem när de vill, de kan även träffa kompisarna när de vill. Mina vänner har oftast bara tid på helgerna för kompisarna och det är jusst på helgerna som jag kan träffa min pojkvän. Även om vi träffas nästintill varje helg, känns det förlite. Jag skulle alltid vilja vara vid Mats sida, men det funkar bara inte. Jag har bestämt mig att jag ska gå ut gymnaiset innan jag flyttar. Enligt mamma får jag inte flytta innan jag tagit körkort!
Ibland skulle man bara vilja att livet vore enkelt. Kunna skita i alla regler och göra som man vill. Men det funkar inte så. För att lyckas i livet måste man hålla sig till dessa regler, även om man bara vill vara lycklig. Det är inte så jävla enkelt!
Som tillexempel: När jag läste My´s status på facebook, stod det att hon saknade sin linus. och trots det kan träffas varje helg, varje dag i skolan och fritiden efter. Ni fattar inte hur lyckligt lottade ni är!
Varje gång jag lämnar Mats känns det som om han fortfarande har en del av mig, som om jag glömt min käraste ägodel! Ni som bor i samma stad, ni kan gå tillbaka och hämta den nästa dag. Jag får vänta en kanske tillochmed två veckor innan jag får tillbaka den för endast en liten stund innan jag lämnar ifrån mig den igen!
Men jag gör detta endast för att i slutändan få ha honom brevid mig förevigt!
Ljuset finns i slutet av tunneln.....
Det är fan jobbigt, känns som om jag aldrig hinner träffa kompisar längre. Förut levde jag för mina kompisar och de va de enda jag brydde mig om, de är inte det att jag inte bryr mig längre utan att jag inte har så mkt tid och ork kvar bara. Veckorna är det kört för man har skolan å läxor å träningen å sen orkar man liksom inget mer. Sen varannan vecka träffar jag ju antonio och då måste jag ju träffa han annars får jag inte se han på en hel månad liksom:O De helgerna som finns kvar känns knappt som de räcker till.. prov,inlämningar å övningskörning å annat som skall göras hemma liksom.. sen ska man ju hinna slappna av och andas ju. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska lägga upp min tid numera.. det finns liksom ingen plats för förändring känns det som, men jag får ju träffa dig rätt mycket iaf så det är ju i alla fall skönt det<3
Jag håller helt med dig Sandra!
Det känns inte som om det finns så mycket tid över till förändringar. Och jag vill ju inte stanna i stan bara för att Mats bor så som han gör. Det är det vännerna får acceptera. De som har sina killar i stan har en jävla fördel! De kan åka och träffa dem när de vill, de kan även träffa kompisarna när de vill. Mina vänner har oftast bara tid på helgerna för kompisarna och det är jusst på helgerna som jag kan träffa min pojkvän. Även om vi träffas nästintill varje helg, känns det förlite. Jag skulle alltid vilja vara vid Mats sida, men det funkar bara inte. Jag har bestämt mig att jag ska gå ut gymnaiset innan jag flyttar. Enligt mamma får jag inte flytta innan jag tagit körkort!
Ibland skulle man bara vilja att livet vore enkelt. Kunna skita i alla regler och göra som man vill. Men det funkar inte så. För att lyckas i livet måste man hålla sig till dessa regler, även om man bara vill vara lycklig. Det är inte så jävla enkelt!
Som tillexempel: När jag läste My´s status på facebook, stod det att hon saknade sin linus. och trots det kan träffas varje helg, varje dag i skolan och fritiden efter. Ni fattar inte hur lyckligt lottade ni är!
Varje gång jag lämnar Mats känns det som om han fortfarande har en del av mig, som om jag glömt min käraste ägodel! Ni som bor i samma stad, ni kan gå tillbaka och hämta den nästa dag. Jag får vänta en kanske tillochmed två veckor innan jag får tillbaka den för endast en liten stund innan jag lämnar ifrån mig den igen!
Men jag gör detta endast för att i slutändan få ha honom brevid mig förevigt!
Ljuset finns i slutet av tunneln.....
Knarkar Ibumetin!
Det är nog dags för min fjärde idag. Fan den jävla mensverken vill inte gå över! Började imorse och har aldrig riktigt gått över heller, utan smärtan har legat och gnagt innuti.
Fan ni killar ska vara jävligt glada att ni slipper detta!
Att varje månad komma in i en period när ni måste knarka verktabletter för att er vardag inte ska rubbas,
få humörsvängningar,
blöda ur underlivet och sen behöva stoppa detta med att köra upp en tampong där solen aldrig skiner,
få spännd och uppsvälld mage som gör ont konstant,
gå runt och kännas som om du ska fisa hela tiden.
Det är inte så jävla trevligt ska jag säga er!
Sitter här mitt emellan två dagar (6 och 7 maj) och finputsar lite på min svenska B muntliga redovisning i nationella proven. Ibland vet jag inte vad jag sysslar med när jag skriver. Jag skriver det jag tänker och sen när man läser igenom det hittar man nästintill inget samanhang. Lyckat.
Men det är ju några dagar kvar tills vi ska redovisa. Inte föränn 12/13:e vi ska redovisa.
Feeling humble
heard a rumble on the railway track
and when I hear the whistle blow,
I'll walk away and you won't know,
that I'll be crying...
Phil Collins låt ~ Can't stop loving you
vilken jag snart lyssnat sönder ikväll.
Men nu ska jag nog snart ta och dra mig till sängen eller något liknande..
Puss på er alla :*
Det är inte menat att livet ska vara lätt....
Fan, känner jag nu för tillfället!
Det är inte så jävla lätt att leva som ungdom i dagens samhälle.
Det är så mycket man ska hinna med, så mycket man ska uppleva, leva upp till alla krav och förväntningar. Tillslut går det bara runt i min skalle. Det finns inget plats kvar längre snart. Jag önskar jag hade ett "minnessåll" eller vad de kallade det i Harry Potter- böckerna. Bara få lägga ifrån sig tankarna och minnen och slippa dem för ett tag, för att senare komma tillbaka till dem när man känner för det.
Vi ska hinna med alla läxor,
vi ska göra bra ifrån oss på proven,
vi ska få bra betyg i skolan,
vi ska vara en bra vän,
vi ska vara en bra flick/pojkvän,
vi ska vara en bra familjemedlem,
vi ska vara en god människa mot samhället
vi ska hänga med i svängarna i utelivet,
vi ska vi ska akta oss för att inte umgås med människor i fel kretsar i samhället,
vi ska förbereda oss för framtiden,
vi ska skaffa körkort,
vi ska skaffa sommarjobb/vanligt jobb,
vi ska se bra ut (enligt samhället),
vi ska uppnå fysisk, psykisk och social hälsa,
vi ska inte få barn i ung ålder,
vi ska inte få könsjukdommar,
vi ska vi ska vara den perfekta människan.
En jävla massa måsten och ska!
När får man tid till att göra det man vill?
Ända sedan jag var mindre har jag tagit mitt ansvar på mina axlar. När jag inte gick hem hos kompisarna i skolan och blev istället utmobbad och retad, flydde jag till hemmet. Gjorde hushållsysslor, räknade matte och skötte mig. Ju mindre mina bröder slutade göra detta, ju mer började jag ta över deras ansvarsområden. Jag känner mig som en hemmafru, fast istället för egna barn har jag mina bröder. Trotts att de är både 3 och 5 år äldre än mig tar jag mer ansvar än de båda tillsammans. Ingen utav dem plockar ifrån bordet frivilligt om man inte säger till dem, ingen av dem plockar varken i eller ur diskmaskinen, ingen av dem "orkar" hjälpa till här hemma och när någon väl ber dem om det så blir det gjort 20 år efter att man frågade dem.
Och sen till min pappa som verkligen börjat komma upp i åren, orkar inte med att ha en hope tonåringar i huset. Han förstår sig inte på dagens samhälle och älskar att kommentera det. när man sen har hört samma kommentar 40 gånger börjar man bli less på det och kommenterar det, får man bara en fnysning tillbaka och att man själv inte kan någonting om livet (anser han).
I skolan är det inte så jävla mycket bättre heller. Visst, numera umgås jag med dem som kan acceptera den jag är och tillochmed ha trevligt tillsammans med några av dem, men det känns inte äkta för fem öre. Sen om man vill lära sig något på lektionerna så är det nätintill omöjligt, för alla andra är så mycket mer intresserade av allt annat än att lära sig av vad läraren har att säga. Vid denna åldern borde man har lärt sig så pass att man insett att man bara går i skolan för sin egen skull och inte för att lärarna älskar att plåga eleverna.
Jag vet inte om jag har EN enda sann vän. Det smärtar något att erkänna det. Men ändå så har jag några få vänner som är hur goa som hellst och som jag inte skulle vilja byta ut mot några miljoner.
Sen när man väl har hittat kärleken så bor den inte i samma stad, utan i Hålanda. Vilket gör att vi bara träffas på helgerna, vilket också gör att jag knappt träffar mina vänner alls, eftersom skolan och träning tar upp det mesta av min vardag. Det blir lätt att glömma bort några av vännerna och därmed kanske förlora dem.
"Livet är en dans på rosor, men det blev en dans som stack dig hårt!"
Det är inte så jävla lätt att leva som ungdom i dagens samhälle.
Det är så mycket man ska hinna med, så mycket man ska uppleva, leva upp till alla krav och förväntningar. Tillslut går det bara runt i min skalle. Det finns inget plats kvar längre snart. Jag önskar jag hade ett "minnessåll" eller vad de kallade det i Harry Potter- böckerna. Bara få lägga ifrån sig tankarna och minnen och slippa dem för ett tag, för att senare komma tillbaka till dem när man känner för det.
Vi ska hinna med alla läxor,
vi ska göra bra ifrån oss på proven,
vi ska få bra betyg i skolan,
vi ska vara en bra vän,
vi ska vara en bra flick/pojkvän,
vi ska vara en bra familjemedlem,
vi ska vara en god människa mot samhället
vi ska hänga med i svängarna i utelivet,
vi ska vi ska akta oss för att inte umgås med människor i fel kretsar i samhället,
vi ska förbereda oss för framtiden,
vi ska skaffa körkort,
vi ska skaffa sommarjobb/vanligt jobb,
vi ska se bra ut (enligt samhället),
vi ska uppnå fysisk, psykisk och social hälsa,
vi ska inte få barn i ung ålder,
vi ska inte få könsjukdommar,
vi ska vi ska vara den perfekta människan.
En jävla massa måsten och ska!
När får man tid till att göra det man vill?
Ända sedan jag var mindre har jag tagit mitt ansvar på mina axlar. När jag inte gick hem hos kompisarna i skolan och blev istället utmobbad och retad, flydde jag till hemmet. Gjorde hushållsysslor, räknade matte och skötte mig. Ju mindre mina bröder slutade göra detta, ju mer började jag ta över deras ansvarsområden. Jag känner mig som en hemmafru, fast istället för egna barn har jag mina bröder. Trotts att de är både 3 och 5 år äldre än mig tar jag mer ansvar än de båda tillsammans. Ingen utav dem plockar ifrån bordet frivilligt om man inte säger till dem, ingen av dem plockar varken i eller ur diskmaskinen, ingen av dem "orkar" hjälpa till här hemma och när någon väl ber dem om det så blir det gjort 20 år efter att man frågade dem.
Och sen till min pappa som verkligen börjat komma upp i åren, orkar inte med att ha en hope tonåringar i huset. Han förstår sig inte på dagens samhälle och älskar att kommentera det. när man sen har hört samma kommentar 40 gånger börjar man bli less på det och kommenterar det, får man bara en fnysning tillbaka och att man själv inte kan någonting om livet (anser han).
I skolan är det inte så jävla mycket bättre heller. Visst, numera umgås jag med dem som kan acceptera den jag är och tillochmed ha trevligt tillsammans med några av dem, men det känns inte äkta för fem öre. Sen om man vill lära sig något på lektionerna så är det nätintill omöjligt, för alla andra är så mycket mer intresserade av allt annat än att lära sig av vad läraren har att säga. Vid denna åldern borde man har lärt sig så pass att man insett att man bara går i skolan för sin egen skull och inte för att lärarna älskar att plåga eleverna.
Jag vet inte om jag har EN enda sann vän. Det smärtar något att erkänna det. Men ändå så har jag några få vänner som är hur goa som hellst och som jag inte skulle vilja byta ut mot några miljoner.
Sen när man väl har hittat kärleken så bor den inte i samma stad, utan i Hålanda. Vilket gör att vi bara träffas på helgerna, vilket också gör att jag knappt träffar mina vänner alls, eftersom skolan och träning tar upp det mesta av min vardag. Det blir lätt att glömma bort några av vännerna och därmed kanske förlora dem.
"Livet är en dans på rosor, men det blev en dans som stack dig hårt!"
