Ljuset finns i slutet av tunneln.....
Sandras kommentar till ett av mina inlägg förra veckan :
Det är fan jobbigt, känns som om jag aldrig hinner träffa kompisar längre. Förut levde jag för mina kompisar och de va de enda jag brydde mig om, de är inte det att jag inte bryr mig längre utan att jag inte har så mkt tid och ork kvar bara. Veckorna är det kört för man har skolan å läxor å träningen å sen orkar man liksom inget mer. Sen varannan vecka träffar jag ju antonio och då måste jag ju träffa han annars får jag inte se han på en hel månad liksom:O De helgerna som finns kvar känns knappt som de räcker till.. prov,inlämningar å övningskörning å annat som skall göras hemma liksom.. sen ska man ju hinna slappna av och andas ju. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska lägga upp min tid numera.. det finns liksom ingen plats för förändring känns det som, men jag får ju träffa dig rätt mycket iaf så det är ju i alla fall skönt det<3
Jag håller helt med dig Sandra!
Det känns inte som om det finns så mycket tid över till förändringar. Och jag vill ju inte stanna i stan bara för att Mats bor så som han gör. Det är det vännerna får acceptera. De som har sina killar i stan har en jävla fördel! De kan åka och träffa dem när de vill, de kan även träffa kompisarna när de vill. Mina vänner har oftast bara tid på helgerna för kompisarna och det är jusst på helgerna som jag kan träffa min pojkvän. Även om vi träffas nästintill varje helg, känns det förlite. Jag skulle alltid vilja vara vid Mats sida, men det funkar bara inte. Jag har bestämt mig att jag ska gå ut gymnaiset innan jag flyttar. Enligt mamma får jag inte flytta innan jag tagit körkort!
Ibland skulle man bara vilja att livet vore enkelt. Kunna skita i alla regler och göra som man vill. Men det funkar inte så. För att lyckas i livet måste man hålla sig till dessa regler, även om man bara vill vara lycklig. Det är inte så jävla enkelt!
Som tillexempel: När jag läste My´s status på facebook, stod det att hon saknade sin linus. och trots det kan träffas varje helg, varje dag i skolan och fritiden efter. Ni fattar inte hur lyckligt lottade ni är!
Varje gång jag lämnar Mats känns det som om han fortfarande har en del av mig, som om jag glömt min käraste ägodel! Ni som bor i samma stad, ni kan gå tillbaka och hämta den nästa dag. Jag får vänta en kanske tillochmed två veckor innan jag får tillbaka den för endast en liten stund innan jag lämnar ifrån mig den igen!
Men jag gör detta endast för att i slutändan få ha honom brevid mig förevigt!
Ljuset finns i slutet av tunneln.....
Det är fan jobbigt, känns som om jag aldrig hinner träffa kompisar längre. Förut levde jag för mina kompisar och de va de enda jag brydde mig om, de är inte det att jag inte bryr mig längre utan att jag inte har så mkt tid och ork kvar bara. Veckorna är det kört för man har skolan å läxor å träningen å sen orkar man liksom inget mer. Sen varannan vecka träffar jag ju antonio och då måste jag ju träffa han annars får jag inte se han på en hel månad liksom:O De helgerna som finns kvar känns knappt som de räcker till.. prov,inlämningar å övningskörning å annat som skall göras hemma liksom.. sen ska man ju hinna slappna av och andas ju. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska lägga upp min tid numera.. det finns liksom ingen plats för förändring känns det som, men jag får ju träffa dig rätt mycket iaf så det är ju i alla fall skönt det<3
Jag håller helt med dig Sandra!
Det känns inte som om det finns så mycket tid över till förändringar. Och jag vill ju inte stanna i stan bara för att Mats bor så som han gör. Det är det vännerna får acceptera. De som har sina killar i stan har en jävla fördel! De kan åka och träffa dem när de vill, de kan även träffa kompisarna när de vill. Mina vänner har oftast bara tid på helgerna för kompisarna och det är jusst på helgerna som jag kan träffa min pojkvän. Även om vi träffas nästintill varje helg, känns det förlite. Jag skulle alltid vilja vara vid Mats sida, men det funkar bara inte. Jag har bestämt mig att jag ska gå ut gymnaiset innan jag flyttar. Enligt mamma får jag inte flytta innan jag tagit körkort!
Ibland skulle man bara vilja att livet vore enkelt. Kunna skita i alla regler och göra som man vill. Men det funkar inte så. För att lyckas i livet måste man hålla sig till dessa regler, även om man bara vill vara lycklig. Det är inte så jävla enkelt!
Som tillexempel: När jag läste My´s status på facebook, stod det att hon saknade sin linus. och trots det kan träffas varje helg, varje dag i skolan och fritiden efter. Ni fattar inte hur lyckligt lottade ni är!
Varje gång jag lämnar Mats känns det som om han fortfarande har en del av mig, som om jag glömt min käraste ägodel! Ni som bor i samma stad, ni kan gå tillbaka och hämta den nästa dag. Jag får vänta en kanske tillochmed två veckor innan jag får tillbaka den för endast en liten stund innan jag lämnar ifrån mig den igen!
Men jag gör detta endast för att i slutändan få ha honom brevid mig förevigt!
Ljuset finns i slutet av tunneln.....
Kommentarer
Postat av: Anonym
jaa.. jävla skit asså.. jag hade värsta cpkvällen igår asså, fick reda på att jag inte skulle få träffa antonio i helgen så bröt ihop totalt å lipa som en jävla antiolop, löste sig dock lite grann senare men ändå det är så jävla jobbigt. De som bor nära sin pojkvänner vet fan inte hur jävla bra dem har det!
Trackback
