Självmordstankar?
Idag funderade jag seriöst på hur det skulle vara att bli skjuten rätt i genom kroppen.
Satt och tänkte att vem som helst skulle kunna smuggla in ett vapen i skolan som tex en pistol eller liknande.
Föreställde mig att det var jag som råkade komma ivägen för några som bråkade och kännslan jag skulle uppleva.
Bara pang, och sen ingenting mer. Som en stumfilm där jag bara lägger mig ner på marken, långsamt med tomma ögon och en förvånad min.
Känndes väldigt konstig att se sig själv bli skjuten.
Då skulle inte Josef bry sig om jag lämnade in psykologi uppgiften exakt halv tre imorgon, både på fronter och i utskriven form.
Marieanne skulle inte heller bry sig om vilken slags sår jag valt att skriva om och hur många omvårdnadsåtgärder jag beskrivit denna gången.
Ingen skulle hellre bry sig om att jag sökt till högskolan i höst eller att jag sagt nej till två jobb i sommar för att få jobba på sjukhuset med mindre lön än jag kunde fått om jag tagit några av de andra jobben.
Ingen skulle hellre bry mig om hur jag ville ha min studentklänning eller att jag verkligen hoppas att jag verkligen slipper jobba ett visst datum i sommar så jag kan gå på min favoritartists konsert.
Allt detta vardagliga nonsens och stress skulle bara lösas upp och vi skulle plötsligt börja bry oss om hur vi alla mår och hur vi ska ta oss igenom våra liv.
Nu är det fan inga som gör det.
Vi är för upptagna med det vi har för stunden för att kunna se detta bakom allt töcken.
Satt och tänkte att vem som helst skulle kunna smuggla in ett vapen i skolan som tex en pistol eller liknande.
Föreställde mig att det var jag som råkade komma ivägen för några som bråkade och kännslan jag skulle uppleva.
Bara pang, och sen ingenting mer. Som en stumfilm där jag bara lägger mig ner på marken, långsamt med tomma ögon och en förvånad min.
Känndes väldigt konstig att se sig själv bli skjuten.
Då skulle inte Josef bry sig om jag lämnade in psykologi uppgiften exakt halv tre imorgon, både på fronter och i utskriven form.
Marieanne skulle inte heller bry sig om vilken slags sår jag valt att skriva om och hur många omvårdnadsåtgärder jag beskrivit denna gången.
Ingen skulle hellre bry sig om att jag sökt till högskolan i höst eller att jag sagt nej till två jobb i sommar för att få jobba på sjukhuset med mindre lön än jag kunde fått om jag tagit några av de andra jobben.
Ingen skulle hellre bry mig om hur jag ville ha min studentklänning eller att jag verkligen hoppas att jag verkligen slipper jobba ett visst datum i sommar så jag kan gå på min favoritartists konsert.
Allt detta vardagliga nonsens och stress skulle bara lösas upp och vi skulle plötsligt börja bry oss om hur vi alla mår och hur vi ska ta oss igenom våra liv.
Nu är det fan inga som gör det.
Vi är för upptagna med det vi har för stunden för att kunna se detta bakom allt töcken.
Kommentarer
Trackback
