Annika Strand

Ibland måste jag påminna mig själv vart jag är i livet.
Att jag är mycket längre kommen än jag förväntat mig.
Men ibland känns det ändå som jag är kvar där.

Jag kommer till en märklig insikt när jag inser att mina vänner som är hemma, inte är hemma längre.
De är ute på egna äventyr i helt andra ställen än där jag förväntat mig.
En i Barcelona, en i Kalmar, en i Göteborg osv.
När jag tänker efter så känner jag mig nästan övergiven.
De jag har kvar i skövde bryr sig egentligen inte.
De som bryr sig är borta..

Nu inatt känner jag mig extremt ensam.
I min stora säng.
I min egna lägenhet.
En av alla DOM



Lars känner med mig inatt.

Jag är en av alla dom som flyttat hit, till stora stan, för karriären.
Jag är en av alla dom som håller käft och går förbi i mataffären,
om jag kan.

Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar
se tiden an.

Och jag går gärna vilse just inatt.

Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger.
Minst hundra gånger om.
Jag är en av alla dom som drabbas, då och då, av nåt jag vill förklara.
Jag är en av alla dom som faktiskt aldrig riktigt bara ville vara
en av alla dom.
Jag vill vara lite mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och ibland är allting kaos,
och jag blir mörkrädd mitt på dan.
Ibland behöver jag en paus
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan.

Jag är en av alla dom som går och tror att livet ordnas upp med tiden.
Jag är en av alla dom som kan ge upp, när jag är söndagkvällsförvriden.
Vad gör man då?
Jag är en av alla dom som ser nåt svårt i dessa jämngrå vinterdagar.
Är Du en av alla dom som vill försvinna, när det känns som mörkret klagar,
så är vi två.
Och jag försvinner gärna just inatt.

Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm, eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.
Och jag vill vara mer för Dig inatt.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum,
och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum,
och är Du hyfsat likadan
kan vi gå vilse genom stan...
Kan vi gå vilse genom storstan..
kan vi gå vilse genom stan...

Feel with me